
I bostadsbristens sextiotal drabbades stadsplanerarna i Göteborg av storhetsvansinne. Stadens industrier expanderade i rekordfart och det talades om att staden skulle växa om Stockholm och bli ett centrum i Norden.
Hjällbo byggdes 1968 och var en mönsterförort, invånarnas liv hade planerats in i minsta vardagsbestyr. Ute i världen imponerades man av svenskarnas ambitiösa samhällsplanering. I själva verket var det en del av en stadsplaneringsmiss av bibliska dimensioner. Genom bulvaner köpte kommunen upp mark från bönderna i grannkommunerna i Nordost; Angered och Bergum. Och där ute i vildmarken – långt från stadens centrum – skulle det nya Göteborg växa fram. Det skulle bli Europas Brasilia, tänkte man sig i all blygsamhet. Industrikrisen och den långa avvecklingen av Göteborg som arbetarnas förlovade stad krossade politikernas visioner, förorterna i Nordost växte aldrig ihop med staden och den förväntade utvecklingen kom av sig.